Igår för ett år sedan hoppade jag och Malin på ett flygplan som tog oss över Atlanten. Idag för ett år sedan spenderade vi vår första dag i San Fancisco, vår första dag på en 31 dagar lång resa genom Kalifornien. Jag kan inte förstå att det redan gått ett år sedan vi åkte på den här resan. En resa som på många sätt var den bästa resa jag gjort i hela mitt liv. Vi har flera hundra bilder från vår raod trip och varje bild har sin egen historia. Jag blir lycklig inombords när jag tittar igenom dessa bilder, en värme sprider sig genom hela kroppen och jag kan inte göra annat än le. Vi upplevde så fantastisk mycket under våra dagar i USA och vi träffade så fina människor. Jag minns när vi tog med den mat vi inte orkade äta när vi vart ute på restaurang och gav den till en hemlös man som satt ute i kylan. Lyckan i hans ögon när han fick vår mat är obeskrivlig och svår att beskriva. Jag minns även alla turer med bilen, en bil som vi körde varje dag utan varken GPS eller karta och som alltid tog oss rätt. Vi hade kul i den där röda faran och den enda skivan vi hade med oss spelades om och om igen fler hundra gånger. Alla låtar på den skivan är speciella och påminner mig alltid om specifika upplevelser från vår resa. Jag får alltid ett leende på läpparna när någon av dessa låtar spelas och det känns fantastisk. När vi checkade in på vårt första hotell i Hollywood och möttes av en full receptionist blev vi fulla i skratt och dagen efter spenderade vi på Universal studios. En av de absolut roligaste kvällarna spenderades i Hollywood, den började med att min älskade vän Ida ringde och berättade att hon och Madde hade anlänt till drömmarnas stad och undrade om vi ville hänga med ut och börja kvällen i en hummerlimmo fylld av champange. Eh, svårt att tacka nej till ett sånt erbjudande va? Vårt enda problem var att vi satt på Cheescake Factory i Farmers Market, femton minuter med taxi från vårt hotell och var tvugna att vara hos Ida och Madde fyrtio minuter efter att vi avslutat vårt samtal. En fartfylld taxiresa senare var vi på hotellet, vi bytte om och gjorde oss iordning på fem minuter och hoppade in i en ny taxi som skulle ta oss till Ida och Madde som var typ tio minuter med taxi från vårt hotell. Den taxiresan kommer jag aldrig glömma. Aldrig. Taxichauffören hade aldrig tidigare kört bil i Los Angeles och hade inte en aning om vart Hollywood Boulevard (walk of fame) låg. Frustrationen och stressen som infann sig hos mig och Malin går inte att beskriva, men vi kom på något konstigt sätt fram i tid. Mötet med Ida den kvällen gör mig fortfarande rörd. Vi hade inte setts på över ett år och den glädje som infann sig när vi såg varandra och omfamnade varandra i en bamsekram är ren och skär lycka. Herregud, det finns så mycket att berätta, vår kväll på TAO i Las Vegas, den sönderknarkade fången som vägrade lämna oss i fred i Los Angeles, Love Parade-festivalen i San Francisco, späckhuggarshowen i San Diego, utekvällen och limmobussen med Mando och hans vänner i Santa Barbara, halloween i New York, all shopping, Jay Leno show, den galna dagen i Venice Beach, utflyktsdagen med Sue och Brent i San Francisco och allt annat vi hann med under vår resa, men jag hinner inte skriva mer just nu för jag måste stänga av dotorn och ge mig iväg en stund. Någonting säger mig dock att scenarion från denna resa kommer spelas upp i min hjärna hela dagen och det enda jag funderar över just nu är vad jag gör i Sverige? Är det inte dags att göra det jag verkligen vill!?