När ens image krackelerar
Jag har alltid varit en solstråle, eller det är i alla fall så folk har beskrivit mig. Sorglös, sprallig och alltid med ett leende på läpparna. Kritik jag mottagit har handlat om hur jag saknar djup och bara bryr mig om ytliga saker. Jag ser på skräp-tv och läser skräplitteratur och bland mina favoritsamtalsämnen finns smink, hår och semesterresor. Vad folk missar är att allt det där är min yta; mitt skydd mot att släppa in folk för nära det där oerhört fragila som finns innerst inne. Så länge solen skiner och leendet finns i nyllet på mig så misstänker ingen att det finns ett emotionellt kaos i hjärtgropen på mig. De anar inte hur många tårar som gråts bakom stängda dörrar och hur omöjligt det är för mig att se eller läsa om saker som berör, eftersom jag då brister.
Drömmer om en nära relation
Men ju äldre jag blir desto mer förlikar jag mig med tanken på att våga släppa in någon, så länge jag möter en person som får mitt fulla förtroende. Jag skulle inte orka svikas en enda gång. Jag är så fruktansvärt känslig. Ett första steg är att tala om saken här på bloggen, för då kan jag ju låtsas som att allt är som vanligt när vi möts. Jag fick en kontakt för psykoterapi i Malmö för att ro livet i en lite ny riktning, för det jag behöver som mest är ju trots allt en riktigt fin, nära relation. Att alltid känna sig ensam är utmattande. Jag har gått till min psykolog två gånger nu och jag gör stora framsteg, fastän det är superläskigt.